Operation Barbarossa - hur Sovjetunionen var nära att krossas

När Hitler invaderade Sovjetunionen i juni 1941, var den sovjetiska krigsmakten den största i världen. 1941 års sovjetiska krigsmakt har ofta beskrivits som omodern. Men detta stämmer bara om man jämför med den tyska krigsmakten, som vid den tiden var den bäst utrustade i världen. I verkligheten var Röda armén den näst modernaste krigsmakten i världen, efter den tyska. På många områden var den sovjetiska militära teknologin världsledande.  Ändå vann tyskarna enorma militära segrar i början av sin invasion, som kallades operation ”Barbarossa”.

Tyska pansarsoldater på östfronten 1941.

Sovjetunionens ledare Josef Stalin undertecknade en icke-angreppspakt med Hitler 1939. Men medan Hitler i hemlighet planerade sitt anfall mot Sovjetunionen, blundade Stalin för tydliga signaler om en kommande tysk invasion. Flera månader innan invasionen flög tyska spaningsflygplan regelbundet över Sovjetunionen och fotograferade militärbaser. Stalin svarade med att förbjuda det sovjetiska flyget att ingripa mot de tyska planen.
 
- Med knutna nävar såg vi från marken hur de fascistiska flygplanen genomförde sina spaningsuppdrag över vårt territorium dag efter dag, vecka efter vecka, minns en av de sovjetiska jaktpiloterna vid den tiden.

Det var förstås omöjligt för tyskarna att dölja det enorma uppbygget av invasionsstyrkan längs gränsen mot Sovjetunionen – 3,6 miljoner soldater, 600 000 fordon, 3 600 stridsvagnar och mer än 3 000 flygplan. Men Stalin fortsatte envist att avfärda rapporterna om en förestående invasion som ”falsk information”.

Tyska soldater som deserterade till den sovjetiska sidan blev antingen avrättade av Stalins funktionärer – eller helt enkelt överlämnade till tyska gränspoliser.

När till och med folkkommissarien för Sovjetunionens försvar, Semjon Timosjenko, rådde Stalin att försätta gränstrupperna i beredskap, utbrast Stalin:

– Menar du mobilisering? Det betyder krig! Förstår du det eller inte!

Som en följd av allt detta blev ryssarna totalt överraskade när de första bomberna började falla tidigt på morgonen söndagen den 22 juni 1941. Från beskjutna sovjetiska ledningscentraler, från fälttelefoncentraler och från bombhärjade flygfält strömmade meddelandena till Moskva:

– Vi blir beskjutna. Vad ska vi göra?

Tillbaka kom svar som:
– Du måste vara sjuk.

Viceamiral Filipp Oktjabrskij, sovjetiska Svartahavsflottans chef, fick höra från Moskva att Sevastopols hamn – varifrån Oktjabrskij ringde – helt enkelt inte befann sig under angrepp. Oktjabrskij höll då ut telefonluren genom ett fönster som nyss slagits ut av tryckvågen från en exploderande bomb och lät sin överordnade lyssna på bombkrevaderna utanför. När det till slut gick upp för den sovjetiska regeringen att en militär attack faktiskt pågick, utfärdades nya order:
– Låt er inte provoceras! Öppna inte eld!

De första angreppsvågorna av tyska bombplan fann de sovjetiska flygfälten – flera av dem låg mindre än 15 kilometer från gränsen – fyllda av flygplan, uppställda vingspets vid vingspets. Mer än 1 200 sovjetiska flygplan förstördes inom loppet av några timmar, de flesta av dem på marken.

Redan på invasionens första dag kollapsade gränsförsvaret, och de styrkor som skulle möta anfallet upphörde att fungera som en samlad militär enhet.

Till och med i denna stund av strid på liv och död fortsatte NKVD, Stalins säkerhetstjänst, att arbeta som före kriget. Under krigets första dagar avrättades tusentals politiska fångar. När en sovjetisk pansarkår genomförde en till att börja med framgångsrik motattack den 24 juni 1941, fick den avbryta sitt anfall på grund av att drivmedel och ammunition inte fördes fram. NKVD tog upp alla järnvägslinjer i pansarkårens bakre linjer i och med att man fortsatte deportera tusentals människor från de baltiska länderna till Sibirien i enlighet med de order som utfärdats från Moskva några dagar innan den tyska invasionen.

Detta är några av de viktigaste förklaringarna till de enorma tyska framgångarna i början av invasionen av Sovjetunionen.

Trots allt detta lyckades den sovjetiska krigsmakten, Röda armén, vända kriget till sin fördel. Till slut var det på östfronten som Hitlers krigsmakt blev besegrad. Men det är en historia som kräver en särskild artikel.

Källor:

Bergström, Christer och Andrey Mikhailov. Black Cross/Red Star; The Air War Over the Eastern Front, vol. 1-2, Pacifica Military History, Pacifica 2000-2001.

Haupt, Werner, Army Group Center; The Wehrmacht in Russia 1941 - 1945. Schiffer, Atglen 1997.

Kriegstagebuch des Oberkommandos der Wehrmacht 1939 - 1945 (Red. Percy E. Schramm), Bernard & Graefe Verlag, München 1982.

Christer Bergström, 2006

Till startsidan för Andra världskriget - så man förstår

Till sidan med mina texter om andra världskriget