Recensioner av böcker på svenska om andra världskriget
Recension av "Slaget om Kursk" av Anders Frankson och Niklas Zetterling
Norstedts förlag, 2002 och (här) Månpocket, 2003
Med denna mycket intressanta bok visar författarna prov på bitvis omfattande och djupa kunskaper. Genom att ställa gammal skåpmat från sovjetiska böcker från 1950-1970-talen mot tyskt arkivmaterial, ger författarna en ny bild av det berömda slaget vid Kursk. Tidigare har vi fått höra att tyskarna helt enkelt åkte på "storstryk" av Röda armén vid Kursk i juli 1943. Nu är det sant att tyskarna förlorade slaget och tvingades dra sig tillbaka, men taktiskt var de ofta i överläge. Det är det sistnämnda som Frankson och Zetterling visar, och det är detta som är nytt i deras bok.
Exempelvis visar författarna att det berömda slaget vid Prochorovka såg helt annorlunda ut än vad som framställts i många schablonskildringar. Frankson och Zetterling visar här tydligt att de tyska förlusterna inte var så stora som det hävdades i schablonbilden på 1950-1970-talen.
Svenska förlag i allmänhet verkar präglas av en räddhågsenhet för att utmana invanda föreställningar om andra världskriget - åtminstone när det gäller synen på förlorarna. I detta avseende är Franksons och Zetterlings bok ett uppfriskande undantag. Ändå misstänker jag att de kan ge ut material som faktiskt ger en ljus bild av tysk kompetens på slagfältet enbart därför att fienden i det fallet är det "onda" Sovjetunionen. Jag kanske är cynisk, men jag har en känsla av att vissa svenska förlag skulle se med helt andra ögon om man gjorde lika stor sak av att tyskarna i slaget vid Kasserine i Tunisien 1943 slog ut 315 amerikanska stridsvagnar och 706 övriga fordon mot en egen förlust på bara 34 stridsvagnar.
Zetterling och Frankson drar litet för stora växlar när de levererar slutsatser om de "relativt låga" tyska förlusterna (i jämförelse med de ryska). På sid 220 - 221 (Månpocket) skriver de att "de totala tyska förlusterna uppgick till 56 000 man". Detta anser de vara "en omfattande mansspillan, men det tragiska är att med andra världskrigets måttstock var den nästan försvinnande liten", och räknar fram att det bara motsvarade några få procent av den totala styrkan. Då kan man med fog fråga sig varför tyskarna förlorade slaget och drog sig tillbaka?
Det stämmer att tyska 9. arméns förluster motsvarade 5 % av arméns totala styrka mellan den 5 och 9 juli 1943. Varför körde den då fast i sin framryckning? Var det de tyska soldaterna som var omotiverade och hellre "hukade sig" än gick till anfall? Möjligen finns förklaringen istället i ett statistiskt fel som författarna gjort.
Tyska 9. armén räknade förvisso 335 000 man när slaget började, den 5 juli 1943. Men av dessa var bara 75 713 frontsoldater. Fram till den 9 juli gjorde förlusterna att denna styrka minskade till 55 931 man, alltså mer än 25 procents avtapp om man jämför med antalet frontsoldater. (Dock har, som Niklas Zetterling påpekar i ett svar till denna recension, "frontsoldat" inte någon entydig definition i den tyska armén - som arbetade med flera begrepp som av omvärlden tolkats som "stridande personal", bland annat begreppen "Gefechtsstärke", "Kampfstärke" och "Grabenstärke". Dock tror jag att det, mot bakgrund av detta, hade varit bra om Frankson/Zetterling hade diskuterat just värderingen av hur stor den styrka kan ha varit som man ställer mot förlustsiffrorna.
Dessutom förstår inte Zetterling och Frankson att tyskar och ryssar hade helt olika sätt att kategorisera stridsvagnsförluster, varför man inte utan vidare kan jämföra på det sätt som de gjort. Javisst, de har gjort forskningen en tjänst genom att visa att de tyska stridsvagnsförlusterna inte var så höga som den sovjetiska propagandan påstår, men här - liksom på så många andra ställen i boken - hamnar de i diket på grund av frånvaro av någon djupare kunskap. Det räcker inte att hitta en siffra i ett arkiv - man måste även vara bekant med beräkningsgrunderna och kriterierna som ligger till grund för denna siffra.
Om vi går ner på divisionsnivå, framträder enligt en källa bilden av att Röda armén fullkomligt smulade sönder vissa tyska förbands anfallskraft. Den 11 juli 1943 hade 18. pansardivisionen 5 266 man och 157 officerare. Nio dagar senare hade siffrorna minskat till 890 man och färre än trettio officerare. Efter ytterligare en veckas strider hade en av divisionens två skytteregementen reducerats till enbart 127 soldater, med bara en enda officer kvar den 27 juli 1943. Detta skiljer sig markant från den bild som Frankson och Zetterling ger. Men nu blir det förståeligt att tyskarna tvingades avbryta sitt anfall och dra sig tillbaka. Källan till detta är Omer Bartovs Hitler's Army (Oxford University Press, 1992), sid 53, där tyska Bundesarchiv refereras till. Enligt Niklas Zetterlings svar till denna recension har dock Bartovs bok "flera avgörande metodologiska brister", vartill kommer att "flera rena faktauppgifter framstod som orimliga". Att avgöra vem som har rätt sträcker sig utanför min kunskapsnivå gällande det aktuella området. Tills det är bevisat att Zetterling har fel ifråga om tillförlitligheten hos Bartovs bok, får vi här utgå ifrån att Franksons och Zetterlings Slaget om Kursk är korrekt i detta avseende - eftersom det är en recension om deras bok. (Något som ytterligare stärker Zetterlings trovärdighet är att han uppenbarligen "framfört kritiken till Bartov och erbjudit honom möjlighet att bemöta den, men han avstod.")
Då kvarstår en fråga att besvara: Varför tvingades tyskarna att inte bara ställa in sitt anfall, utan även att dra sig tillbaka - om nu deras förluster var så pass relativt begränsade? Zetterling söker besvara denna fråga genom att hänvisa till att den sovjetiska Centralfronten var mer än dubbelt så stark som den anfallande tyska 9. armén i fråga om artilleri och manskap, samt nästan dubbelt så stark i fråga om stridsvagnar. Men detta ger bara upphov till ännu fler frågor: Om det numerära underläget 1:2 ensamt förklarar tyskarnas misslyckande, blir det svårt att förstå att inte ryssarna gick till anfall först och drev bort tyskarna med en gång? Och varför skedde inte detta längs hela frontlinjen från Norra ishavet till Svarta havet - eftersom Röda armén vid det här laget hade ett genomsnittligt numerärt övertag på två mot en längs hela fronten? (Dessutom ska vi komma ihåg att tyskarna kraftsamlade på båda sidor om Kursk, så deras numerära underläge blev ännu värre på vissa andra frontavsnitt.) I själva verket lyckades den tyska krigsmakten vid flera tillfällen vinna taktiska segrar över sovjetiska styrkor som var till numerären minst dubbelt så starka - exempelvis vid flera slag 1941, vid Demjansk 1942, två gånger vid Charkov-Kursk i början av 1942 (i januari och i maj), vid Rzjev sommaren 1942, vid operation "Mars" vintern 1942/43.
Innan jag har tröttat läsaren med alltför mycket siffror hit och dit, vill jag ge ett tydligt exempel på hur Frankson och Zetterling fångats av den stämning som präglar det tyska källmaterial som de av allt att döma huvudsakligen använt sig av. På sidorna 28-29 beskriver de situationen för krigsfångarna på båda sidor på östfronten. Helt klart mötte de soldater som hamnade i fångenskap hos motståndaren på östfronten under andra världskriget ofta ett mycket hårt öde. Tyvärr verkar Frankson och Zetterling helt ha anammat en vanlig tysk militär version, som hävdar att det allra hårdaste ödet drabbade de tyska soldaterna i sovjetisk fångenskap. I själva verket var det tvärtom. Att missa detta är allvarligare än att slira litet gällande förluststatistik.
"Långt över hälften av de krigsfångar som Röda armén tagit kom att avlida i sovjetisk krigsfångenskap," skriver de. (Åtminstone jag hade svårt att förstå att vad som hör åsyftades var situationen fram till en viss tidpunkt - 5 juli 1943?. Man kunde önska en större tydlighet så att även personer med min perceptionsförmåga förstår vad det handlar om. Franksons och Zetterlings bok ger ändå intrycket att kanske såpass många som hälften dog, eftersom de strax efteråt skriver (sid 29): "... av de krigsfångar som registrerades av Röda armén under peioden 22 juni 1941 till januari 1945 dog runt 22 procent under samma tid, men ytterligare ett antal av dem kom att avlida senare under fångenskapen." I det följande får vi veta att "behandlingen av de sovjetiska soldater som tyskarna tog tillfånga var knappast heller exemplarisk".
Utan tvivel saknar tyskarnas behandling av tillfångatagna motståndare på östfronten under andra världskriget motsvarighet i fråga om omänsklighet och massivt övervåld. Redan innan invasionen startade hade de tyska soldaterna inpräntats att behandla tillfångatagna fiender med hänsynslöshet; de fick lära sig att Genèvekonventionen skulle åsidosättas, och genom den s.k. "kommissar-ordern" krävdes det att politiska kommissarier och identifierade kommunister bland krigsfångarna skulle avrättas på fläcken. Av 3,8 miljoner ryssar i tysk krigsfångenskap 1941, blev 2,8 miljoner mördade, eller så lät tyskarna dem helt enkelt dö. Av dessa var många rena civila. Det fanns en tysk order om att behandla alla sovjetiska män "i vapenför ålder" (dvs från tonåringar till åldringar) som "kombattanter" och samla ihop och skicka dem till krigsfångläger. De första gasningarna i dödslägret Auschwitz utfördes på hösten 1941 mot sovjetiska krigsfångar. Det var först när tyskarna insåg att de behövde fångarnas arbetskraft som denna förintelse upphörde. Ändå avled 3,3 miljoner av de 5,7 miljoner ryssar som hamnade i tysk krigsfångenskap under kriget, alltså 57 %. Till detta ohyggliga antal ska läggas de många som helt enkelt mördades vid frontlinjen när de försökte ge sig tillfånga. Enligt historikern Ward Churchill var deras antal kanske så stort som en miljon till dödsoffer.
Att helt enkelt beskriva detta inferno av massmord för "knappast heller exemplariskt" låter litet svagt.
Gällande tyska soldater som togs tillfånga av ryssarna, ser det ganska annorlunda ut. Förvisso utsattes många tyskar för övergrepp av hämndlystna sovjetiska soldater eller civila. Men i motsats till tyskarna - där ledningen uppmuntrade eller åtminstone såg mellan fingrarna med övergrepp på tillfångatagna ryssar - utfärdade Röda armén strikta order som förbjöd övergrepp på krigsfångar. Att en skrämmande hög andel tyskar dukade under i sovjetiska krigsfångläger beror snarare på det allmänna klimatet i Stalins Sovjetunionen än på en medveten brutalitet mot just tyska krigsfångar. I alla händelser visar statistiken att chanserna var betydligt större för en tysk soldat att överleva sovjetisk fångenskap, än möjligheterna för en ryss i tysk fångenskap att någonsin återse sitt hem igen. Enligt officiell statistik (K. W. Böhme, Die deutschen Kriegsgefangenen in sowjetischer Hand, citerad av Streit i Der deutsche Überfall auf die Sowjetunion, sid 380) avled mellan 35% och 37% av de 3 155 000 tyska soldater som hamnade i sovjetisk fångenskap. Men nutida grundlig forskning i ryska arkiv visar att dessa siffror inte riktigt stämmer: Mellan 1941 och 1945 hamnade 3 576 000 soldater ur den tyska krigsmakten i sovjetisk fångenskap. Av dessa blev 551 500 omedelbart frigivna när kriget slutade i maj 1945. Av återstoden var 220 000 sovjetmedborgare som anslutit sig till den tyska krigsmakten, och 14 100 tyskar som åtalades för krigsförbrytelser. Sammanlagt 57 000 avled under de ofta omänskligt hårda transporterna till fånglägren. Av de resterande 2 733 739 tyska Wehrmacht-soldaterna i sovjetisk fångenskap, dog 381 067. De övriga 2 352 672 repatrierades till Tyskland, varav det absoluta flertalet under 1940-talets andra hälft. (V. V. Gurkin och A. I. Kruglov, Krovavaja rasplata agressora, i Vojenno-Istoritjeskij Zjurnal, 3/1996.) Alltså dog 438 067 man av sammanlagt 3 341 900 tyska krigsfångar i sovjetisk fångenskap - eller 13%. Fruktansvärt, men som väl är ganska långt från både dödsfrekvensen i de tyska fånglägren och de "långt över hälften" som Frankson och Zetterling hävdar.
Sammanfattningsvis har "Slaget om Kursk" så många förtjänster att jag - trots vissa brister - vill rekommendera den. Boken är välskriven och ger en bra bild av kriget på östfronten så som de tyska befälhavarna såg det, här och var kompletterat med brottstycken ur ryska källor. Vad man kunde önska var att författarna lade upp en hemsida där de korrigerade sådana faktafel och felslut som jag tagit upp här. Till dess har denna bok tyvärr ett oförtjänt gott rykte, och är allt annat än något standardverk i ämnet. Därtill innehåller den, förvånande nog, alltför många nybörjarfel. En läsning av denna bok måste kompletteras med en läsning av annan litteratur i ämnet.
Av maximalt fem Spitfires får den här boken betyget:
Tillbaka till listan över recensioner av böcker på svenska om andra världskriget
Christer Bergström, 2005
Till startsidan för Andra världskriget - så man förstår
Till sidan med mina texter om andra världskriget