- en italiensk partisan minns
Utdrag ur den nyutgivna boken En partisan - min väg från världskrigets Toscana till Sverige av Venanzio Bizzarri
Italienska partisaner under andra världskriget.
Venanzio Bizzarri deltog som partisan i kampen mot den nazistiska ockupationen av Italien. Han har skrivit en spännande bok om sina minnen från den tiden. Boken heter En partisan - min väg från världskrigets Toscana till Sverige och har nyligen publicerats på svenska. Detta är en unik ögonvittnesskildring från andra världskriget! Boken är välskriven och mycket spännande, och speglar en del av andra världskriget som det hittills inte funnits särskilt mycket om på svenska. Rekommenderas varmt!
Venanzio har haft vänligheten att låta mig publicera ett avsnitt av hans bok på denna sida.
"En morgon i mitten av september blev jag och Fosco beordrade att gå till Pian della Trave, en bergkulle närmast ammunitionsfabriken, där några motståndsmän från Campotizzoro skulle överlämna en lätt kulspruta till oss. Den hade smugglats ut från provskjutningsbanorna vid ammunitionsfabriken.
Gömda där i skogen väntade vi hela dagen, men ingen kom och inte heller kom någon under natten eller dagen efter. Besvikna begav vi oss till Casetta dei Pulledrari, längre in i Tesoskogen. Det var redan natt då vi anlände till Casetta. När vi kom fram riktades ljusstrålen från en ficklampa rakt i ansiktet på oss. Det var en medelålders kvinna från Maresca. Hon kände igen oss och berättade att hon sedan två veckor tillbaka, då Maresca bombades för första gången, hade övergivit byn och nu bodde i Casetta i provisoriskt nybyggda baracker tillsammans med andra Marescabor.
Kvinnan var tydligt överraskad och ängslig för vår närvaro i området och talade om att tyska soldater och fascister kunde dyka upp litet varstans och när som helst. Hon gav oss lite att äta och två filtar och sade samtidigt att vi ej kunde stanna kvar bland barackerna, därför att det var farligt för både oss partisaner och folket, som där hade fått sin provisoriska boplats. Vi försäkrade henne om att det inte var något problem för oss. Sedan en tid tillbaka var vi vana att sova under stjärnhimlen.
Vi passerade ruinerna av ett hus och gick fram till skogen för att sova under ett buskage vid sidan av skidbacken. Vi var glada ändå för att ha fått filtarna som skydd mot kylan och daggen under natten.
När vi hade lagt oss tillrätta under våra filtar kunde jag ej låta bli att berätta för Fosco om trettiotalets vackra upplevelser, som nu var ett minne blott: Jag berättade om den årligen återkommande utflykten i bergen på Kristi Himmelsfärdsdag. Tidigt på morgonen, startade en procession från kyrkan med standar och andra kyrkliga kännetecken. Processionen gick via de högt belägna husen på bergsluttningarna till ”Berget ”, som man uttryckte det. Det var en lång och jobbig utflykt. Alla i processionen gick uppför hela tiden, från 800 m.ö.h i Maresca ända upp till Pian della Trave på drygt 1400 m.ö.h.
Alla gick efter bästa förmåga. Ibland stannade vi och vilade. Under pauserna sjöngs både kyrkliga och profana låtar. Det fanns till och med folk som bar stenar uppför en viss sträcka, som botgörelse för sina synder. Det var spännande och roligt. Väl framkomna till Pian della Trave höll prästen en liten religiös ceremoni föreställande Kristus förestående himmelsfärd. Därefter gick vandringen långsamt vidare genom bokskogen neråt mot Casetta. Där åt vi den medhavda ”Berlingozzo” en karakteristisk sockerkaka avsedd just för denna dag och denna utflykt. En ny kort bön med välsignande av bergstugan avslutade pausen i Casetta innan vi började vandra ned mot Maresca.
Därnere vid byns gräns väntade en annan procession med prästen från grannbyn med standar och andra reliker i täten. När processionerna möttes såg man till att standaren i de två processionerna berörde varandra. Detta symboliserade en kyss, fredens och tacksamhetens kyss, därav namnet ”De två Kristusarnas kyss”.
Den var en utflykt som varade cirka fyra till fem timmar och som på något sätt inledde Casettas sommaraktiviter med dans, sammankomster och utflykter av olika slag för både Marescabor, byns sommargäster och för dem som vid veckosluten kom upp med tåg från de varma städerna, för att finna frid i skogen, andas frisk luft, och njuta av allt som bergen bjuder på. Efter ett höstuppehåll började aktiviteten igen med skidåkning under ett par vintermånader.
Av allt detta återstod nu bara ruiner, omgivna här och där av tillfälligt byggda baracker bebodda av flyktningar. Glada människor från gamla tider ersattes nu av ett förtvivlat folk, som hade flytt från bomberna och inte visste när och hur det hela skulle ta slut.
På morgonen lämnade vi tillbaka filtarna och sedan klättrade vi genom skogen upp till Poggio dei Malandrini. Då vi närmade oss vattenkällan Fontanina del Cacciatore (Jägarens Fontän) såg vi från långt håll en man i grön uniform. Mannen hade lagt sin ryggsäck och sitt gevär några meter ifrån sig som om han ville demonstrera att han inte hade krigiska avsikter. Försiktigt närmade vi oss honom. Han flyttade sig ännu längre bort från sitt vapen och vinkade till oss att vi skulle komma fram. Väl framme kände jag igen soldaten. Det var en stridsvagnsfurir i Wermacht, som jag vid något tillfälle hade sett i Maresca. Det sades om honom att han hade uttryckt en önskan om att desertera från Wermacht och förena sig med partisanerna. Det sades också att han disponerade en kulspruta med en hel del ammunition, som han skulle ta med sig till partisanerna, dock med villkoret att endast han skulle ha rätt att använda det. Furirens namn var Rudolf och han pratade också italienska hjälpligt. Värt att nämna är att vid detta tillfälle var jag och Fosco obeväpnade!
Enligt senare informationer fick jag veta att Rudolf vid detta möte redan hade deserterat från den tyska armèn och flytt till Maresca. Där samarbetade han aktivt med personer tillhörande motståndrörelsen och han hade varit och var fortfarande var till stor nytta. Under sista tiden insisterade han på att vilja gå upp i bergen och där förena sig med partisanerna med sitt vapen, en italiensk kulspruta, ”Breda”, med ammunition. Vapnet och ammunitionen hade han sedan en tid hållit undangömda."
Copyright: Venanzio Bizzarri, 2009
Boken kan beställas direkt från författaren, partisanveteranen Venanzio Bizzarri:
Klicka här om du vill maila till Venanzio Bizzarri.
Macegliapasset den 14 juli 2007, på minnesdagen 43 år efter attacken i Maceglia, som skildras i Venanzio Bizzarris bok. Framför minnesstenen över de tre partisaner som dog vid attacken sitter de partisaner som fortfarande är i livet och som ingick i partisangruppen som deltog i slaget. I mitten sitter kommunens kvinnliga borgmästare.
Foto: Stefan Bizzarri.
Partisanernas sånger
Klicka här för att lyssna på italienska partisansånger från andra världskriget