Av Christer Bergström Nazisterna fick makten i Tyskland 1933. Konsekvenserna av detta blev fruktansvärda - 12 år senare hade det kostat över 30 miljoner människor livet i Europa. En av de viktigaste lärdomarna i historien är hur Hitler och nazisterna kunde få makten i Tyskland. Om vi lär oss av detta, kan vi undvika att det upprepas.
En överlevande från ett nazistiskt koncentrationsläger 1945. I slutet av 1932 var Hitlers tyska nazister på nedgång i fråga om popularitet. I valet i juli 1932 hade de fått 37 % av rösterna. Men vid nyvalet i november 1932, minskade deras andel av rösterna till 32 %. Detta trots att de tyska storföretagen gav nazisterna ett generöst bistånd. Nazisterna kunde ha varit på väg ut från den tyska politiska scenen. Ändå kunde de bara fyra månader efter denna tillbakagång få oinskränkt makt – och detta på fullt laglig väg. Hur kunde detta ske? Hur kunde detta ske? - Den tragiska sanningen är att de tyska borgerliga partierna valde att hjälpa nazisterna till makten. Hur detta kunde ske, ska vi ta reda på i denna artikel. Den 30 januari 1933 bildade ett av de tyska högerpartierna en koalitionsregering med nazisterna. Denna regering satte igång med förföljelser mot socialisterna – socialdemokraterna men framför allt kommunisterna. Tusentals socialdemokrater och kommunister utsattes för förföljelse.
Den nazistiska och borgerliga koalitionsregeringen i januari 1933. Sittande (från vänster): Hermann Göring, Adolf Hitler, Franz von Papen. Stående från vänster till höger: Walther Funk, Hans Heinrich Lammers, Walther Darré, oidentifierad, oidentifierad, Wilhelm Frick, oidentifierad, oidentifierad. Tysklands nästa val hölls den 5 mars 1933. När den nya tyska riksdagen träffades den 23 mars 1933, lade Hitler och några av de borgerliga partierna fram ett lagförslag som skulle ge Hitler och nazisterna oinskränkt makt - en lag "för att häva folkets och rikets nöd", som man kallade det. "Nöden" definierades som ett hot från kommunismen. Detta lagförslag kallades Ermächtigungsgesetz. Vid det laget hindrade tysk polis samtliga kommunistiska riksdagsledamöter (trots att kommunisterna var Tysklands tredje största parti) och många socialdemokrater från att närvara i riksdagen. Samtliga tyska borgerliga partier röstade ja till Ermächtigungsgesetz. Därmed gav de Hitler både exekutiv och lagstiftande rätt. I en vanlig parlamentarisk demokrati, delas makten mellan regeringen (som är verkställande, alltså styrande) och riksdagen, som är lagstiftande. Genom Ermächtigungsgesetz fick Hitler fullkomlig makt. Den folkvalda riksdagen gjordes betydelselös. Med andra ord avskaffades demokratin och Hitlers nazister fick total makt. Konsekvenserna var fruktansvärda. Ermächtigungsgesetz var själva grundvalen till upprättandet av den nazistiska diktaturen. Genom denna fick Hitler och nazisterna rätt att stifta och genomföra vilka lagar som helst. Den gjorde det möjligt att krossa fackföreningarna, lagligen upprätta koncentrationsläger, och den gjorde det möjligt att göra utrotandet av judarna helt lagligt. Ermächtigungsgesetz gick igenom med 441 röster mot 94. De enda som röstat nej till att ge nazisterna denna totala makt, var socialdemokraterna. Kommunisterna var, som nämnt, utestängda från den tyska riksdagen, trots att de var landets tredje största parti. (Med 17 % av rösterna i valet i november 1932.) Bland de som röstade ja till Ermächtigungsgesetz, befann sig samtliga liberala riksdagsledamöter. Reinhold Maier från det liberala partiet Tyska statspartiet - Deutsche Staatspartei (DStP) - motiverade liberalernas ja till att ge Hitler och nazisterna oinskränkt makt med följande ord – från den tyska riksdagens protokoll: ”För folkets och fosterlandets skull och i avvaktan på en laglig utveckling har vi släppt våra betänksamheter och beslutat att rösta ja till Ermächtigungsgesetz.” (Källa: Tyska riksdagens protokoll) Detta var ett klassiskt liberalt parti, ungefär som den dåtida svenska motsvarigheten till folkpartiet, Sveriges liberala parti. Efter andra världskriget var f.d. medlemmar ur Deutsche Staatspartei med om att bilda det liberala tyska partier FDP. En av de ledande tyska liberaler som röstade för Ermächtigungsgesetz var Theodor Heuss, som efter kriget var med om att bilda det liberala FDP och senare blev västtysk förbundspresident. Tyska Folkpartiet - Deutsche Volkspartei - var ett ”national-liberalt” parti som hade suttit i regionala regeringar med nazisterna tidigare. Även Tyska Folkpartiet röstade för Ermächtigungsgesetz. Efter kriget var f.d. medlemmar ur Tyska Folkpartiet med om att bilda det nya tyska kristdemokratiska partiet, CDU och det liberala FDP. Tyska Bondepartiet - Deutsche Bauernpartei - var Tysklands motsvarighet till svenska Bondeförbundet – dagens svenska Centerpartiet. Tyska Bondeförbundet röstade för Ermächtigungsgesetz. Ett annat av de tyska borgerliga partier som mangrant röstade för Hitlers Ermächtigungsgesetz var Bayerska Folkpartiet - Bayerische Volkspartei (BVP). Detta var mer ett klassiskt konservativt parti. Det svenska Moderata samlingspartiet - som då hette Högerpartiet - hade goda förbindelser med Bayerska Folkpartiet. Efter andra världskriget bildades det tyska konservativa partiet CSU på ungefär samma grundvalar som Bayerska Folkpartiet. (Dietrich Eckardt, en av nazistpartiets grundare, hade redan tidigare uttryckt sig ganska positivt om Bayerska Folkpartiet: "Bayerska Folkpartiet vet ganska väl att vi försvarar de kristna grunderna av vår nation utan några som helst reservationer. ... Så vitt vi anbelangar, kan det Bayerska Folkpartiet till och med bli kvar vid ämbetet, förutsatt att de rensar ut dyngan ur deras svinstia och varsebli korrektheten av våra ståndpunkter." Eckardt lade orden i Hitlers mun, medan det i själva verket var Eckarts egna uttalanden.) Tysknationella Folkpartiet - Deutschnationale Volkspartei (DNVP) - röstade inte bara för Ermächtigungsgesetz – det bildade t.o.m. en koalitionsregering med Hitler redan i januari 1933. Adolf Hitler från nazistpartiet och Franz von Papen för Tysknationella Folkpartiet var ledande i denna regering. Fem år senare, i februari 1938, uttryckte Hitler sin tacksamhet till von Papen: "Herr von Papen, det var tack vare er som jag valdes till tysk rikskansler och som Tyskland räddades från kommunismens avgrund." Bland de andra borgerliga partier som röstade för Ermächtigungsgesetz, fanns Tyska Centerpartiet - Deutsche Zentrumspartei. Detta var ett slags ”kristdemokratiskt“ parti - ett katolskt sådant (och inte som dagens svenska KD, protestantiskt). Detta parti finns fortfarande kvar och är medlem i European Christian Political Movement, (ECPM). Kristet-Sociala Folktjänsten - Christlich-Soziale Volksdienst - var ett protestantiskt ”kristdemokratiskt“ parti, och i egenskap av ett protestantiskt sådant var det ungefär som dagens svenska Kristdemokraterna. Även Christlich-Soziale Volksdienst röstade för Ermächtigungsgesetz. Efter kriget var f.d. medlemmar ur Christlich-Soziale Volksdienst med om att bilda det nya tyska kristdemokratiska partiet, CDU, som står de svenska Kristdemokraterna mycket nära.
Vad var det då som fick samtliga tyska borgerliga partier att på detta katastrofala vis rösta fram nazisterna till total makt? Svaret är enkelt: En onyanserad, blind kommuniststkräck. Någon annan förklaring finns inte. Hermann Göring, Hitlers andreman, uttalade vad det handlade om: ”Vi avser inte bara att avvärja den kommunistiska faran, utan jag ska säga rent ut: Vi lovar att övervinna faran för kommunismen och helt och hållet utrota kommunismen!” Detta var något som fick de tyska borgerliga partierna och storföretagarna att jubla. Vid den här tiden var det bara drygt 15 år sedan kommunisterna hade störtat tsaren och den kapitalistiska regeringen i Ryssland. De kommunistiska idéerna om rättvisa och jämlikhet spred sig bland miljontals arbetare och ungdomar över hela världen. Detta gjorde makthavarna alldeles skräckslagna. Alla visste också i stort sett vad Hitler planerade. Dels hade han klart och tydligt skrivit om detta i sin bok Mein Kampf, som gavs ut på 1920-talet. Dels hade ett annat fascistiskt parti, Mussolinis parti, haft makten i Italien sedan 1922, och fascisterna hade tydligt visat vad som väntade i Tyskland när nazisterna fick makten där. Men de tyska storföretagarna var framför allt rädda för kommunisterna, som planerade att ta över deras företag. Därför gav de nazisterna stora ekonomiska medel för att bedriva sin valkampanj. (Se boken Hitler och IG Farben av Joseph Borkin, Tidens Förlag, 1980.) Eftersom de tyska borgerliga partierna var splittrade samtidigt som kommunisterna växte i styrka, beslöt de sig för att stödja det största partiet som var emot kommunisterna – och det var nazisterna. David Lloyd George, tidigare liberal premiärminister i Storbritannien, sammanfattade i ett tal i underhuset den 28 november 1934 -två år efter Hitlers maktövertagande - vad de tyska liberalerna kände: "Ganska snart, kanske om ett år eller två, kommer de konservativa i detta land att se Tyskland som ett skydd mot kommunismen i Europa. Tyskland ligger mitt i Europa. För två eller tre år sedan sade en framstående tyska statsman till mig: jag är inte rädd för nazismen men kommunismen." Tyvärr upptäckte David Lloyd George och alla andra som stött Hitler alltför sent vilket katastrofalt misstag de hade begått. Det finns mycket att säga om de brott som Stalin begick. Hans diktatur i Sovjetunionen orsakade ett stort lidande, inte minst för de kommunister som genomfört revolutionen 1917. Faktum är att de flesta av de som avrättades under Stalin-tiden, var just kommunister. Många av dem protesterade mot Stalin, som de ansåg gick emot revolutionens jämlikhets- och rättviseideal. Genom att låta mörda hundratusentals kommunister, lyckades Stalin förhindra det uppror mot sin egen regim som många av dessa kommunister planerade. Ute i Europa såg storföretagarna och de borgerliga partierna i regel ingen skillnad mellan dessa två helt motsatta falanger av kommunismen. Deras skräck riktade sig faktiskt i ännu högre grad mot de kommunister som bekämpade Stalin (vilket blev tydligt under spanska inbördeskriget några år senare). I sin propaganda mot kommunisterna satte de ett likhetstecken mellan mördaren Stalin och dennes kommunistiska offer. Allt detta är en ganska komplicerad historia som inte riktigt kommer fram ens i dagens svenska historieböcker. Men oavsett allt detta, ger Hitlers maktövertagande 1933 en oerhört viktig historisk lärdom som aldrig får glömmas bort: Det var denna blinda, helt onyanserade kommunistskräck som gjorde det möjligt för Hitler och nazisterna att driva igenom sin politik – inklusive andra världskrigets blodbad och utrotandet av miljontals judar och romer. Inte ens de tyska borgerliga partierna klarade sig undan den nazistiska terrorn. Många av de som låtit sig vägledas av sin blinda och onyanserade kommunistskräck till att rösta för total makt åt nazisterna, blev själva offer för den nazistiska terrorn.
Martin Niemöller, en tysk präst och berömd Hitlermotståndare, skrev efteråt en dikt om hur detta kunde hända: Först kom de för att hämta judarna
Anne Frank - ett av många miljoner offer för Hitlers och nazisternas oinskränkta makt.
Källor: Tyska riksdagens protokoll. Bundesarchiv. Christer Bergström: Mot avgrunden; spelet som ledde till andra världskriget. Atlantis, Stockholm 1991. Theodor Heuss: Die Machtergreifung und das Ermächtigungsgesetz. Zwei nachgelassene Kapitel der "Erinnerungen 1905 bis 1933". Peter Hubert: Uniformierter Reichstag. Die Geschichte der Pseudo-Volksvertretung 1933-1945. Droste, Düsseldorf 1992. Rudolf Morsey: Das ”Ermächtigungsgesetz“ vom 24. März 1933. Quellen zur Geschichte und Interpretation des ”Gesetzes zur Behebung der Not von Volk und Reich“. Droste, Düsseldorf 1992. Daniela Münkel och Peter Struck: Das Ermächtigungsgesetz 1933: Eine Dokumentation zum 75. Jahrestag. Vorwärts Buch, 2008. |
