Utdrag ur boken Ardennerna 1944-1945:

Blodbadet i Honsfeld

Bakgrund: Den 16 december 1944 inleddes operation ”Herbstnebel”, den tyska Ardenneroffensiven. Längs i norr utgjordes tätstyrkan av den pansrade SS-Kampfgruppe Peiper. Efter att av olika anledningar ha fått sin framryckning fördröjd, satte den tyska stridsstyrkan av och rullade på morgonen den 17 december 1944 in i Honsfeld, ett litet stationssamhälle unfefär fyra kilometer väster om den tysk-belgiska gränsen.

Utdrag ur Ardennerna 1944-1945: Hitlers vinteroffensiv, ur Kapitel 6:
6. SS-Panzerarmee - skoningslöst framåt!

Med fallskärmsjägare uppsuttna på de stora Königstigrarna dånade tyskarna fram genom skogen, passerade Buchholz och stormade vid halv fem på morgonen in i Honsfeld, en halvmil från Lanzerath. De fann Honsfeld full av parkerade militärfordon – stridsvagnar, pansarbilar, lastbilar med pansarvärnskanoner på släp, jeepar. Dessa tillhörde 612th Tank Destroyer Battalion, 801st Tank Destroyer Battalion och “A” Troop  i 32nd Cavalry Squadron. Nästan alla de amerikanska soldaterna låg och sov i husen. Private First Class Bill Hawkins i 612th Tank Destroyer Battalion minns hur han blev väckt av en belgisk pojke där han låg och sov på tredje våningen i ett av husen. ”Vakna! Vakna! Tyskarna är runt omkring oss!” skrek pojken. Hawkins trodde först att pojken skojade med honom, men sedan kom en annan man i hans pluton, Sergeant Briney, uppför trapporna och sade uppgivet: ”Det är inget skämt, grabbar, de har oss! De är överallt!”
 
            Tyskarna rycker in i Honsfeld .          


Genom denna snabba kupp tog Peipers män trehundra amerikanska soldater tillfånga och erövrade sjutton pansarvärnskanoner och ett femtiotal militärfordon. Men flera amerikaner lyckades undkomma, och dessa kom snart tillbaka i små motattacker som tog tyskarna med överraskning. En av de tyska soldaterna berättade efteråt: ”Det var jänkare över hela byn. Vi avväpnade dem, slog sönder deras eldhandvapen och föste ut dem på gatan. Sedan började vi samla ihop vårt byte av choklad och cigarretter. Just som vi skulle äntra fordonen för att fortsätta ut ur samhället, bröt helvetet löst. Det var eldgivning från fönster i den andra änden av staden och eldgivning från pv-kanoner. Kulor och projektiler visslade åt alla håll och män skrek av smärta.”

Två Wirbelwind-luftvärns-pansarvagnar ur 10. (Flak) Kompanie/SS-Panzer-Regiment 1 slogs ut av amerikanska pansarvärnskanoner som själva förstördes av eldgivning från en tredje Wirbelwind. I denna skottväxling sårades chefen för det tyska luftvärnskompaniet, SS-Obersturmführer Karl-Heinz Vögler.


Sergeant Devers Bryant i 612th Tank Destroyer Battalion,som gått i eldställning med sin pansarvärnskanon, minns: ”Några tyskar hade sökt skydd i en lada ungefär femtio meter bort och därifrån besköt de vårt hus. Jag satte en granat i ladan. Hö, träplankor och människor flög åt alla håll.”

Strax efteråt öppnade amerikanska krypskyttar eld mot tyska soldater från olika husfönster i byn. Flera tyskar blev dödade eller sårade innan krypskyttarna hade eliminerats. Just som tyskarna trodde att det sista motståndet var kuvat, blev två Panther-stridsvagnar – nr 232 och 235 under SS-Unterscharführer Willi Kritzler respektive SS-Unterscharführer Walter Puplik – träffade och utslagna av en pansarvärnskanon med Sergeant Elmer Haynes ur 612th Tank Destroyer Battalion som skytt. En Königstiger blev också träffad av fyra skott från två pv-kanoner, men klarade sig oskadd och sköt sönder båda pansarvärnskanonerna.

Honsfeld 17 december 1944 - stupade amerikanska soldater.

Vid det laget hade ytterligare tyska soldater anlänt till Honsfeld. Medan Peiper och tätförbandet i hans Kampfgruppe fortsatte den lilla landsvägen norrut mot nästa ort, Büllingen, lär några av de kvarvarande tyskarna ha tagit en gruvlig hämnd på sina amerikanska fångar. Elmer Haynes berättar:

Vi gick ned en trappa och ut genom dörren. Utanför på gatan stod några av oss redan uppradade längs stridsvagnarnas sidor med händerna över huvudet. Just som jag nådde yttertrappan öppnade en stridsvagn eld och slog omkull ungefär fem man. En av mina vänner fick båda benen avskjutna. Medan han låg där och ropade på hjälp, vred sig den stridsvagn som skjutit åt vänster och rullade över honom. Stridsvagnen passerade till höger om mig och fortsatte bara rakt fram. […] I början verkade dödandet bara vara slumpmässig. Tillsammans med en annan man passerade jag de framrullande stridsvagnarna, när plötsligt ett enstaka skott träffade kamraten bredvid mig i bröstet. Jag grabbade tag i honom, men han var död innan jag hunnit lägga honom på marken. […] Jag hade tur som kunde kasta mig ned i ett avloppsdike som löpte längs vägkanten. Där kunde jag känna hur kulorna passerade ovanför mig, men jag blev inte träffad. När eldgivningen upphörde reste jag mig igen. De flesta av mannarna runtomkring mig var då döda. Jag började gå tillbaka mot gruppen av krigsfångar och kunde konstatera att det inte var någon som sköt på mig längre. […]  Medan tyskarna knuffade och slog på oss för att vi skulle komma in i ledet, kunde vi se våra kamrater ligga på gatan och i dikena, nedskjutna med händerna över huvudet.

 

Samma plats som ovan idag . Foto: Författaren.

 


 

Hemsidan kommer snart att bli rejält uppdaterad, bl.a. med fler smakprov ur boken.

Beställ boken här - få den inom några dagar!

Klicka här för att komma tillbaka till sidan om Ardennerna 1944-1945 - Hitlers vinteroffensiv

För mer information: Kontakta författaren genom att skicka ett mail.